I tisdags när vi hade evangelisation i Brunnsparken hände nåt häftigt. I slutet av det sista gatumötet stannade ett ungt par för att se vad som var på gång. Jag hade nästan predikat klart när jag fick en stor kram av en människa på samhällets skuggsida. Det unga paret undrade vad som stod på och vi berättade att vi var kristna som predikade om Jesus. Kvinnan sa att hon var buddhist, men hon var inte helt obekant med kristen tro. För en tid sen fick hon en bibel av en vän, och hon hade läst en del utan att förstå så mycket. Som buddhist trodde hon på karma och försökte vara en god människa. Vi gick igenom några av de tio budorden för att se om hon levde upp till Guds standard för godhet. Hon hade (precis som vi andra) brutit mot var och en av de moraliska lagar som Gud gett oss. Vi berättade om hur synden och skulden den för med sig står emellan oss och Gud. Kvinnan var så överbevisad om sin synd, och när vi berättade de fantastiskt goda nyheterna i evangelium så sög hon åt sig varenda ord verkade det som. Guds Ande verkade i hennes inre, och vi erbjöd henne att gripa tag i Jesus för hennes räddning. Hon var inte beredd där och då på gatan. Jag uppmuntrade henne att beräkna kostnaden för ett liv som efterföljare till Jesus. Hon visste vad det kunde betyda i Kina. Men samtidigt som jag betonade vikten av att hon verkligen behöver ta sig en rejäl funderare så försökte jag få henne att förstå att ingen av oss vet om vi kommer vakna till en ny dag i morgon. Det är därför så viktigt att inte skjuta upp beslutet att börja vandringen med Jesus Kristus. Jag förklarade för henne att hon inte behöver gå till en kyrka eller besöka en präst för att lämna sitt liv till Gud. Han kan möta henne hemma i hennes lägenhet om hon ropar efter Jesus. Jag kan inte säga säkert, men jag tror att hon gjorde det.