Igår var det den bästa fredagskvällen på länge om du frågar mig. Vi var ovanligt många i teamet och det är ju alltid kul.

Innan vi gick ut bad vi att Gud skulle visa oss om det fanns nån särskild person som han ville att vi skulle prata med. Då fick några av oss bilder som vi delade, bl a såg jag en person med rastafrilla uppsatt i en tofs. När vi varit på Nordstan i ungefär en timma så såg jag en man som stämde in på den bild jag fått. Jag blev så uppspelt att jag tappade alla traktater jag hade i handen. Några av tjejerna fick ett väldigt bra samtal med den här mannen och hans kvinnliga sällskap. De bytte telefonnummer och de var väldigt intresserade av att komma på gudstjänst i vår kyrka.

En annan skön sak som hände var att en tjej kom fram till en i teamet och sa: "Jag vill läsa om Gud!", varpå killen i teamet svarade: "Då ska du läsa Bibeln. Här, du får den här om du vill!". Tjejen tog tacksam emot Bibeln och gick vidare.

Höjdpunkten tyckte jag var när vi skulle samlas och gå hem. Då kom det fram en invandrarkille, som visade en traktat och frågade: "Jobbar ni med det här?". Jag svarade ja, för det tyckte jag stämde. Killen frågade vilken Gud vi trodde på. Han kom från en muslimsk familj, men när han kommit till Sverige för några år sen hade han tappat tron. Så nu trodde han inte att Gud fanns. Men när vi pratat en stund om att både livets ursprung och vår moral visar att Gud måste finnas, så var han helt plötsligt troende igen. Och när jag delade evangeliet så sög han åt sig varje ord, och när jag senare frågade om han ville ge sitt liv till Jesus och bli en kristen, så stod han tyst länge, länge. Han sänkte blicken och sa till slut nåt i stil med: "Det är är ett stort beslut." Han tog aldrig steget, men jag fick i alla fall be för honom på plats. I slutet av samtalet sa han: "Jag har så mycket att fundera över".

Be för den här killen. Ska snart träffa honom igen hoppas jag.